Efter att ha spenderat natten på en "White-trash-camping" i Cortez körde vi norrut mot Klippiga Bergen. På bara några timmar förändrades omgivningen från öken till bergslandsskap. På eftermiddagen stannade vi i ett litet samhälle vid namn Silverton, en gammal gruvstad med western-anor. Silverton var så mysigt att vi bestämde oss för att övernatta. På vandrarhemmet upptäckte vi, till vår förfäran, att vår dator Jonas (vår bil Marks partner), vägrade starta. Vi hoppades att en natts vila skulle få honom på andra tankar. På kvällen gick vi ut för att slå klackarna i taket och vi blev redigt nedsupna av lokalbefolkningen som alla behandlade oss otroligt väl.
När vi vaknade dagen därpå var tiden för utcheckning redan förbi så vi bestämde oss för att stanna en natt till på vandrarhemmet. En bidragande orsak, utöver att Magnus hade problem med att vara i vertikalt läge, var att jippot "Smaka på Silverton" skulle infalla på kvällen.
Smaka på Silverton var trevligt men det blev en tidig kväll för oss, då alla av oss kände oss lite slitna efter gårdagens bravader.
När vi checkat ut från vandrarhemmet fortsatte vår resa mot Ourey ("America's Switzerland"). I Ourey hyrde vi två fyrhjulingar och åkte upp i bergen. Vi tog oss precis upp till trädgränsen och utsikten var som tagen ur "Sound of music" (Magnus och Edward nickar och ler instämmande till Axels beskrivning, trots att de inte har sett filmen.) Efter några timmars hård körning på smala, dammiga bergsvägar slappnade vi av med ett dopp i en av Oureys många varma källor. Natted tillbringades på en camping strax norr om Ourey.
Dagen efter gav vi oss av mot Denver, Colorados största stad. I bergen, på vägen dit, stötte vi på köer och Mark fick sin första brake down; motorn kokade. Vi fick stå ett par timmar vid vägkanten och socialisera med de övriga strandsatta ägarna till risiga bilar.
När vi slutligen kom fram till Denver var klockan mycket, ett åskväder låg över staden, och vi tog utmattade in på ett sunkigt vandrarhem i centrala Denver. Det sög.
Knappt utvilade steg vi dagen därpå upp och inledde jakten på en datorreparatör åt Jonas, som fortfarande vägrade starta. Detta visade sig vara lättare sagt än gjort men tillslut fick vi tag på en datanisse vid namn Todd, som lovade hjälpa oss.
De nästföljande fyra(!) dagarna tillbringade vi väntades på Jonas, vars tillfrisknande visade sig dra ut på tiden. För att få tiden att gå gick vi på bio, tränade och åt. Efter tre nätter i Mark var vi lättade över att slutligen få tillbaka Jonas, även om han inte lyckats återhämta sig helt. Glada i hågen lämnade vi Denver bakom oss och fortsatte vår resa söderut.
 |
