I skrivande stund befinner vi oss i Fairfax hos Axels kusin Rob och hans familj. Det är fantatiskt att ha en bas att utgå ifrån medan vi brottas med vårt för närvarande största (och enda) bekymmer: Mark must die.
Vi har i flera dagars tid haft en annons ute på Craigs List, men utan större framgång. Vi har fått ett svar om dagen ungefär, men ingen av de som visat intresse har återkommit som de lovat. För närvarande står vårt hopp till en viss Louis som bett att få se bilen imorgon onsdag. Vi håller tummarna.
Som sista utväg har vi ett företag som specialiserat sig på att köpa gamla bilar, stycka dem, och sälja delarna. Dessvärre får vi antagligen pinsamt lite pengar för vår Mark, och dessutom känns det tungt att skicka honom till ett så brutalt slut.
De senaste dagarna har skilt sig avsevärt från den övriga resan. Vi har tillbringat större delen av vår tid i Robs källare, spelandes TV-spel med hans små söner; ett välkommet tidsfördriv för tre trötta äventyrare.
Vi två tillfällen har vi kört in till Washington DC och kollat läget. Den första gången steg vi inte ens ur bilen, utan körde bara runt och tittade. Den andra gången "gjorde vi staden" i den utsträckning vi ansåg behövdes: Vi tittade på den enorma fallosliknande obelisken, besökte Arlington cemetery, chillade med statyn av Abe Lincoln, och spanade in Vita Huset plus Capitolum från avstånd.
Med lite tur lyckas vi sälja Mark imorgon, och om så blir fallet beger vi oss omedelbums av mot New York. Vi har kontaktat Axels kontakt i staden (Chris Andersson, en trevlig man i sina bästa år som köpte träningskort på Friskis&Svettis av Axel) och han meddelar att vi är hjärtligt välkomna. Han bor ett kvarter från Times Square, och har tidigare arbetat med att ta emot utbytesstudenter till UNY och visa dem staden - en perfekt guide alltså.
Slutet av resan står för dörren, och vi är nöjda. All epidemisk hemlängtan har vi lyckligtvis undsluppit, men det är klart att det i mörkret viskats om saknaden efter flickvänner och mamma... och sill.
Vi har i flera dagars tid haft en annons ute på Craigs List, men utan större framgång. Vi har fått ett svar om dagen ungefär, men ingen av de som visat intresse har återkommit som de lovat. För närvarande står vårt hopp till en viss Louis som bett att få se bilen imorgon onsdag. Vi håller tummarna.
Som sista utväg har vi ett företag som specialiserat sig på att köpa gamla bilar, stycka dem, och sälja delarna. Dessvärre får vi antagligen pinsamt lite pengar för vår Mark, och dessutom känns det tungt att skicka honom till ett så brutalt slut.
De senaste dagarna har skilt sig avsevärt från den övriga resan. Vi har tillbringat större delen av vår tid i Robs källare, spelandes TV-spel med hans små söner; ett välkommet tidsfördriv för tre trötta äventyrare.
Vi två tillfällen har vi kört in till Washington DC och kollat läget. Den första gången steg vi inte ens ur bilen, utan körde bara runt och tittade. Den andra gången "gjorde vi staden" i den utsträckning vi ansåg behövdes: Vi tittade på den enorma fallosliknande obelisken, besökte Arlington cemetery, chillade med statyn av Abe Lincoln, och spanade in Vita Huset plus Capitolum från avstånd.
Med lite tur lyckas vi sälja Mark imorgon, och om så blir fallet beger vi oss omedelbums av mot New York. Vi har kontaktat Axels kontakt i staden (Chris Andersson, en trevlig man i sina bästa år som köpte träningskort på Friskis&Svettis av Axel) och han meddelar att vi är hjärtligt välkomna. Han bor ett kvarter från Times Square, och har tidigare arbetat med att ta emot utbytesstudenter till UNY och visa dem staden - en perfekt guide alltså.
Slutet av resan står för dörren, och vi är nöjda. All epidemisk hemlängtan har vi lyckligtvis undsluppit, men det är klart att det i mörkret viskats om saknaden efter flickvänner och mamma... och sill.
 |
